Östasiatiska museet - Samlingar

Inro användes av män att bära mediciner och aromatiska örter i. Senare blev den mest en klädsam accessoar, särskilt då den var undantagen överflödslagarna, som annars reglerade bl. a. dräktens utformning. Bruket att bära inro uppstod sannolikt under tidigt 1600-tal. Den japanska dräkten, både för män och kvinnor, saknade fickor. Det man behövde bära med sig fick därför fästas i t. ex. bältet. Inro, tobaksbörsar och askar försågs med en silkessnodd och en löpkula som höll ihop snodden. I änden fästes en netsuke (ändknapp, ofta rikt snidad i elfenben) som höll inro fast förankrad och hindrade den från att glida ned från bältet.

Bakom inro låg ett tidsödande precisionshantverk. Välgjorda inro var helt lufttäta och gjordes i tre - fyra sektioner. Träkärnan kunde behöva torka i flera år, varefter lackkonstnären tog vid med sina många lager lack. Detta bidrog till att inro blev eftertraktade statusföremål.